Sömnen kan vara som ett ögonblick av befrielse mellan två smärtsamma andetag. Sömnlösa nätter som dessa, önskar jag få radera allt inom mig och upptäcka allt på nytt. Få glida in i en sfär av glömska och undgå plåga i tomhetens välde till priset av att mista minnet.

Men jag kan inte. Jag kan inte glömma Sofie.

För denna kalla vinter gav hon mig en andra sommar. Och det behövdes bara ett ord, en beröring eller en blick från henne för att göra mig varm. Mitt liv flimrade bara till i närheten av hennes livslåga.

Hur ska jag kunna beskriva henne när jag blev så omdömeslös i hennes djupa ögon, paralyserad av doften från hennes slingrande hår och trollbunden av hennes mjuka melodiska röst. Jag skulle kunna visa ett fotografi, men det vore inte samma sak, och ord blir, som du ser, bara dumma och fåniga. Kanske om jag kunde rulla ut mitt minne som en celluloidremsa skulle du förstå.

Men när våren kom så svalnade hon. Försvarade plötsligt alla sina tankar med hårda blickar och vassa ord, som om de vore märkvärdiga. Var inte kramen för hård var den för lätt. Jag blev en vålnad som jagade en annan vålnad i björkskogen och det enda jag fick var att då och då mellan löv, stammar och grenar skymta ett öga, en mun, en hand, innan hon helt försvann.

Lämnade efter sig ett svart hål och brödsmulor under köksbordet.