Jag vaknade upp och tänkte på dig. Hur du låg här bredvid mig i min säng, solen sken in genom fönstret och vi hade inte sovit på hela natten. Vi sa att vi skulle vila men kunde inte hålla ögonen stängda mer än ett par minuter åt gången för vi saknade varandras blickar varje gång det blev svart, och jag pratade om något helt ointressant och du log. Din hand gled in innanför min t-shirt för att se om jag jag skulle krackelera i min röst när du tog på mitt bröst, och ja, det gjorde jag. Det blev ingen vila för oss.

Sen tänkte jag på er två, ni som självdestruktivt älskar med varann för att inte känna er ensam och säger att ni är vänner men egentligen vill så mycket mer samtidigt som ni ingenting vill alls. Det är inte lätt att älska när man bor i ångestens land, och jag vill gärna ta er i hand och visa för er att ni kan vara ärliga mot varann. Jag vet att kärlek idag inte är stark nog att sträcka sig över hav men älskade ni, vi kan bygga broar, vi får inte ge upp!

Jag kan ärligt sluta intala mig tyst för mig själv att jag inte börjar bli kär i dig men inte säga det högt, precis som jag ser i era blickar att ni inget hellre vill än att skrika det ut för en bergstopp. Så Varför gör vi inte det? Bära eller brista. Jag får skriva upp det på min dammiga att göra lista. Så en dag när jag glömt hur det var kanske jag hittar den okryssade punkten och glädjas åt att vi inte hoppade utan skydd, för det är ju så himla viktigt att skydda sig. Man får inte kasta sig ut sådär och våga visa sina känslor eller ha sex för då kan man bli kallad för mes, hora eller dö i aids, om man inte innan dess dör av tristess.

Jag vill inte leva såhär mer, inklämd och frihetsberövad. Jag vill kunna sjunga när jag går på gatan utan att få era snobbiga blickar mot mig och gå barfota utan att vara rädd för att inte ha några fötter kvar. Jag vill kunna dansa naken i ett sommarregn utan att väcka åtal och det absoluta, att våga älska kravlöst och obehindrat! Jag vill kunna tacka nej till pengar och ändå överleva, jag vill kunna hänga tavlor utanpå mitt egenbygga hus och leva ekologiskt utan att känna mig tvingad till ert hysteriska mediabrus. Jag vill kunna leva utan att känna behovet av ett flottigt Hollywoodhus och prylar som hela tiden skall bytas ut. Jag tänker omodernt.

Jag passar inte in hos er, i ert kösystem, lönesystem, skattesystem. Jag Passar inte in i eran fiktiva demokrati, eran låtsasmonarki. Det passar inte mig att sitta passiv i väntan på att någon gillar vad som står i min bruksanvisning. Jag vill kunna visa vad jag går för, prestera, jobba, utan att göra det för eran skull utan för min. Men när man tänker som jag blir man klassad som känslomässigt instabil, ångestdepressiv och labil. Jag vill kunna älska mer, jag vill kunna våga vilja mer utan att ni ber mig sätta mig ner, vara tyst, snäll och stilla. Lyda vad de vuxna säger, annars så händer det grejer.

Nej, så jag vågar inte tänka mer på din hand mot mitt bröst eller din lekfulla telefonröst, jag vågar inte älska dig eller någon annan. Jag vågar inte ställa mig utanför systemet för att aldrig få komma in igen. Så istället sitter jag passiv och väntar på ingenting medan åren bara försvinner och snart kanske jag är den där vuxna som får säga åt folk att sitta still, och om ni höjer era röster då ska jag skicka er på neuropsykologiska utredningar som leder till medicineringar som leder till klassificeringar och ännu större samhällsuppdelningar. Det är så man gör nu för tiden, bara så ni vet.