Jag var bara ett barn när du
sa åt mig att jag skulle sluta
tycka synd om mig själv.

När du varje gång du kom hem och
jag berättade att han som du för tillfället älskade
hade varit elak mot mig,
sa att du inte kunde ta någons parti
för att du inte var där för att se det.
Och i och med det, valde hans.

När du sa, när jag var ledsen
för att jag gång på gång
blev slagen och psykiskt terroriserad
av min handikappade bror,
att jag inte skulle ta åt mig,
att jag skulle sluta vara ledsen,
för jag visste ju hur han var.
Som om vetskapen rättfärdigade.

När jag ville synas
och höras
och jag skrek
och skrek,
högre och längre
med åren som gick och du
låste dörren
utan att säga ett ord som att du inte ville
höra eller se mig
över huvud taget.

När jag var tvungen att vagga mig och
min lillebror till söms med ljudet av ditt stön ekandes
från rummet bredvid.

När jag den dagen mina favoritbyxor togs sönder av Han
och du sa att det bara var ett par byxor.
Som om det jag höll kärt inte betydde lika mycket som det du höll kärt
fick nog och,
skrek högre än aldrig förr.
Och du låste upp dörren
kom in och slog mig blå i ansiktet
för att få tyst på mig.
Som om jag hade slutat skrika då.

När allt du hade behövt göra var att ge mig en kram
och säga att du förstod att jag var ledsen.

Allt du hade behövt göra var att
i stället för att säga åt mig att jag skulle sluta tycka
synd om mig själv och vara stark,
skulle sagt att
det var starkt att visa sig svag.

Att visa mig lite av den kärlek du i stället visade de män som hatade mig.

Och nu när jag gråtit till söms i 23 år och
i desperation försökt ändra på mig själv och vad jag
känner
i förhoppningen om
att du någon gång
ska tycka att det jag känner
är rätt,
nu i vuxen ålder ser att det är tillåtet att vara jag.

Förstår du hur svårt det är att bryta det mönstret?

Jag kämpar varje dag för att skratta när jag är glad och gråta när jag är ledsen.

Och du kallar mig för en långsint martyr när jag idag berättar hur jag ibland mår,
att jag oftare känner mig värdelös än vad jag känner mig värd något.
Du säger att jag någon gång måste växa upp och lägga det förflutna där det hör hemma.
Att jag ska förlåta dig, för att ingen är perfekt.

Kom ihåg en sak.

Det var bara fem år sedan jag var ett barn och du slutade vara min trygghet redan när jag var föddes,
och du har aldrig bett om ursäkt.