Jag gömmer ärligheten bakom ord jag önskar att jag kunde stå för.
Men börjar hejdlöst gråta så fort vi lagt på.
Du ville ringa för att försäkra dig om det jag redan visste.

Inte redo.

För intimt.

Avstånd.

Kan inte.

Jag sa - Du behöver inte förklara, jag vet. Det är ingen skillnad nu mot var det var förut.
Jag har inte fått för mig något, jag vet. I ett annat liv, på en annan plats. Ta hand om dig, vännen.

Om du bodde närmre...

- Det lär vi aldrig få veta, känn dig inte dum. Vem vet, jag hade ändå kanske aldrig blivit kär i dig.

Jag ångrar allt jag inte sa men offrar mig att lida i tystnad så att du slipper känna att du behöver trycka undan mig. För om du gjorde det kanske jag aldrig skulle få vara nära dig igen.


Känn dig inte dum.