Det händer
att drakar kan tvivla

att ögon
större än Rundetaarn
och djupare än Bajkal
kan fuktas och blänka stilla
som skogens tjärn
i skenet av månen

det sker
att grottans berg
av glittrande skatter
blir till minnets rullstensåsar
och lika grå
och lika mycket av smulor
ur det förgångna


Brustna hjälmar
ben i flisor,
fladdrande flagor
av fanor:
minnen från
mötena med män
som levt en gång
och aldrig mer

och vars sista ord
dött ut i en vakande drakes
storm av eld


Makten och härligheten
kungariket och halva prinsessan
och allt detta
i drakens berg
i drakens mörka inre


Men också stora ormar
kan tvivla
och drakar kan undra
vad männen egentligen ville
och vad de hade att säga

och om någon av dem
kanske varit den som vetat

den som mött de försvunna
de som var en gång
och som bar sina namn
som viskningar och tordönsrop:

Molnets syster, Lindormsvän,
Mjuktass, Eldbrand, Vattensvanen,
Svartfjäll, Fote, Himmelstiger,
Vittand, Hunger, Hon med manen,
Vackeröga, Brand och Sluke


Tvivla
blinka mot den gryende solens eviga öga
tänka
att också drakens jag är evigt
och vakthållningen
för att hålla allt dyrbart osett av andra

tvivla och undra
sakna och längta


Det var en gång
och det var drakarnas tid
och det var hav och stränder
och det var de andra
alla de andra

och han
som nu är den siste
vet att stunden kom
när hon med smaragdfjällen
klev runt klippan

och sedan var borta

och spåren efter tassen
de allra sista spåren
av den allra sista tassen

sköljdes bort av en våg
en våg som talade
om att glömma


Och att glömma
är att alltid minnas
plikten av att
vakta