Jag kanske vet hur det blir
men jag väljer att inte tänka
en enda känsla av tomhet
cirklar runt i ådrorna
vad som än händer
slutar det med tårar,
meningslösa dikter som denna
och jävla attacker av
känslor, ångest

Men dig har jag ju alltid kvar
som jag ristat in i minnet
men nej, antagligen inte
det blir jag själv
ensam, som förr i tiden
den där bortglömda tiden
fylld av misär, tårar, svek,
och såren så klart
de finns ju alltid där
påminner

Fast att jag har kärlek, familj
allt man egentligen kan önska sig
är jag helt tom inuti
Det är nog mest för att
ni skrattar, ler, ropar och hurrar
när jag gråter, skriker, flyr
men visst försöker jag
fylla livet med sådant roligt
glatt
och det är svårt som fan

Jag vägrar att visa mig svag
mina världar är rena motsatsen
jag ska läsa fysik, kemi B
allt avancerat för att
jag vill kunna
jag vill inte ge upp
fast jag bara vill ligga kvar i sängen
sova
bort mitt liv