Känner mej sliten, tror det är kultur eliten som sliter och drar, i den mån de vill bry sej i vad en förbisedd skald kan vara och kanske, bli…

Nej det är inte de stora som sliter i en, de vet oftast inte om, att man finns, det är bland de som känner sej, eller sig vara, den skara av verkliga ”lusläsande” men då helst med, kritisk frammanande blick om ”att man inte kan”

Jag jämför men inte så gärna med andra men, nog kan jag förstå hur hon kände sej, Sonja där hon skrev om sex, filmjölk, heta gator och oförstående män. Jag kan känna lite detsamma, ja oförstående män är väl inte riktigt min grej men, i övrigt.

Gatan är het ännu, solen får asfalten att svetta, och ibland slår maskrosorna igenom asfalten, precis som då, det är hett. Asfaltens hetta..

Men istället för att som hon ligga under och tänka på tapeter och mattor, morgondagens lunch och städningen som väntar, så…. Jag kliver av om det är värdelöst.

Det är bra nu jag tar en kaffe istället…
Vad är det nu då, sa hon då
Jo det är bra, en kaffe på bron känns mer tilltalande än att ha sex med en ointresserad för ”om du bara vill ställa upp” så, struntar jag i det.

Minns när jag såg filmen falsk som vatten, hon lutar sej mot tvättstället, delar på sin morgonrock och stående så säger hon ”ok men då får det gå snabbt”
Han gick, därifrån. Sånt skriver hon om, hon Sonja, mänskliga saker, otillräcklighet, skitiga trappor och skor, fönster som måste putsas men också, glädjen i vardagen, glädjen i att fönstren är rena när de putsats och golvet efter städningen att såpan ger en ren doft i hela lägenheten när det sveps bort smuts…

Men vem använder såpa idag? Vem ser sånt idag? När fönstren är rena och välputsade så ser man dom inte, de är bara en slags barriär mot luften därutanför ändå, världen där utanför…

Och mitt i allt detta så skriver man om, maskrosor, damer som tror sej vara skönheter, damer som är skönheter, barn som skrattar och ler vill klappa hundarna och man undrar ofta men faller till föga. Och i asfalten kommer upp blommor, maskrosor, och annat och livet är nu, som då, för 50 år sedan så dubbelsidig.t*-*-*, det sköna och vackra mellan det tråkiga och ledsamma, som en randig filt… händelserna är mönstret i livsfilten och de kritiska säger att ”mönstret inte är bra” för det är inte som de tänkt. Inte som de vill bestämma, ränderna, prickarna och färgbyten är inte där de vill ha det.
Och faktiskt, jag tror Sonja och jag tänker lika där, nämligen, jag skiter i det, precis som hon gjorde på sin tid