Igår kväll, en man från Bodø, nerfaren enkom för kvällens konsert med Rival Sons, i full lyster, lätt berusad, på äventyr. "Ta barnen Pappa, jag måste ner" hade han sagt. "Jag känner ingen här, jag bara åkte" lade han till med ett fånigt flin, med en andedräkt av öl, vitlök och någonting långt ner ifrån magsäcken som kunde tyda på spritintag från dagen före. "Rock'n Roll!" sjöng han.

Dagen efter körde vi förbi honom vid Bogstadveien, våt i håret, rullandes en Petterøes. Jag borde ha lagt mig på tutan, vevat ner och skrikit "Rock'n Roll Bodö!" och gjort ett v-tecken till honom. Han skulle ha flinat och vinkat och tänkt sig tillbaka. Det skulle varit som på film och han skulle gå där och göra bokslut på livet. Solen skulle plötsligt få ett annat skär och byggnaderna skulle bada i gult och kameran skulle zooma ut från leendet och han skulle se sig omkring och viktiga begivenheter skulle passera revy. En av dem skulle vara detta korta återseende med en konsertkollega, han skulle bli god inombords, tycka detta tillhörde ögonblicken. Minnet av barnen skulle komma där och han skulle slänga väskan över axeln och gå iväg. Kanske vinka bakom sig en gång till.
Kanske gör jag det nästa gång? kanske gör han det? om jag drar upp till Bodø?