Elmers lägenhet var så liten att han sov i alla rummen. Huvudet i vardagsrummet, midjan i köket och fötterna i badrummet. Han och Sofie befann sig hemma hos honom och de satt nästan på varandra. Hon såg på tv. Han såg på henne och drack ett glas whisky.
”Vad ser du på?” sa han.
”Någon film.”
”Är den bra?”
”Inte särskilt.”
Han tittade ut genom fönstret. Det var en vacker eftermiddag, med en ljusblå himmel fri från moln.
”Ska vi inte gå ut och göra något?”
”Vadå?”
”Ta en öl kanske.”
”Jag vet inte”, sa hon och en liten rynka bildades i hennes panna, ”jag tror jag vill se klart filmen.”
Han reste sig upp och gick ut i badrummet för att ta en dusch. När han kom tillbaka hade hon somnat i soffan med teven fortfarande på. Då kände han mobilen vibrera i fickan.
”Hallå.”
”Elmer det gäller din mamma”, sa en välbekant röst, ”hon har blivit påkörd av en bil och ligger på sjukhus. Du måste komma till Karolinska genast.”
Orden kändes overkliga och handsvetten som trängde fram genom huden gjorde det svårt att hålla kvar telefonen i ett stadigt grepp.
”Är det allvarligt?”
”Jag är rädd för det.”
Han la på telefonen. Ringde efter en taxi och klädde på sig samtidigt som han tänkte ”nu kommer hon att dö, nu kommer hon dö, nu kommer hon dö.”

När Elmer kom till sjukhuset möttes han av sin morbror Mattias. Han var blek med mörka påsar under ögonen, men log ett ansträngt leende när glasdörrarna öppnades.
”Dom har opererat henne och hon kommer att klara sig. En skallskada, men inget livshotande. Dom kommer fortsätt ha henne under uppsikt.”
Elmer drog en lättad suck.
”Får jag träffa henne?”
”Snart. Hon är fortfarande nersövd. ”
De gick till ett väntrum. Elmer köpte en kaffe ur en automat. En äldre kvinna satt med ansiktet dolt i händerna och grät. En liten flicka lekte med en docka bredvid en man som tittade rakt in i väggen.
Efter tio minuter kom läkaren in med det bistra ansiktsuttrycket av professionellt medlidande och kallade på Mattias och Elmer. Han tog dem in till ett rum där Elmers moder låg i en säng. Elmer blev skakig av att se henne med slangar i näsan, dropp som flöt ner i armen och så skör i den vita landstingsskjortan, i det kalla och steriliserade ljuset.
”Jag har stora förväntningar på att hon kommer bli fullt återställd”, sa läkaren, ”men det kommer ta tid.”
Han tog ett steg tillbaka för att visa att det var fritt fram och Elmer gick fram till sängkanten och greppade sin mammas varma hand.
”Mamma det kommer bli bra.”
Hon öppnade ögonen långsamt. Pekade sedan med pekfingret i en kraftsamling på halsen.
”Försök inte prata mamma, vila nu, du har precis blivit opererad och varit nedsövd.”
Det var inte svårt att övertyga henne för hon sjönk genast ner med i huvudet djupare i kudden och slöt de tunga ögonlocken.
Läkaren lämnade dem. Elmer och Mattias satt en stund i rummet på två stolar och var tysta. Elmers mobil ringde. Det var Sofie.
”Vad är du någonstans?”, sa hon hårt med en sömndrucken röst, ”filmen är slut och jag tänkte att vi kunde gå ut och ta den där ölen nu.”