Hon vaknar mitt i natten. Något känns fel, allt är för tyst, inga andetag hörs. Hon sträcker sig efter honom men hans säng är tom. Hon drar på sig en t-shirt, går ut i vardagsrummet och ser honom på balkongen. Han står med händerna i ett hårt grepp runt balkongräcket och ser ut mot staden som glöder i mörkret av neonljus och gatljus.
- Kan du inte sova?, säger hon när hon kommer ut och träffas utav den varma sommarluften.
- Jo, säger han kort, men jag vill inte.
Då upptäcker hon sorgspår efter tårar på hans runda kinder. Hon själv känner melankolin dunka igenom kroppen, fortfarande sömnfebrig, och detta ska vara den vackraste tiden på året, tänker hon, kanske den vackraste natten. Men hon går under av börden från hans sorg. Så lägger hon sin hand försiktigt bredvid hans, och låter valet att greppa den eller inte vara hos honom.