”Har jag berättat om mitt recept på blåbärspaj Emma?” sa Karin och torkade händerna på förklädet.
”Flera gånger mamma.”
”Och vad är det som är viktigt att ha i?”
”Blåbär?”
”Ja, det förstås, men hemligheten är att använda mandel. En dag kanske du vill göra riktigt en god blåbärspaj till dina barn.”
Emma nickade tyst och tittade ut genom fönstret, på skorstenarna som spottade rök och bilarna som flöt fram på motorvägen precis bredvid skolan. Hon tänkte på sin pojkvän Erik. Vad skulle de vara om ett år, om fem år eller tio år? Kanske skulle hon då, precis som sin mamma, stå och baka i köket och Erik komma hem som pappa efter en lång arbetsdag och sätta sig utmattad i fåtöljen för att se på tv.
Hennes mamma öppnade ugnen och en underbar doft kändes i näsan. Emma drog in ett djupt andetag och ropade på de andra. Först kom pappa, med tungan hängandes utanför som en hund, och därefter lillebror som ropade ”blåbärspaj! blåbärspaj blåbärs!” Emma tog honom hårt i armen.
”Schyy grannarna hör för tusan.”
Han gjorde sig snabbt fri genom dra armen i en rörelse bakåt.
”Varför skulle dom bli arga på att vi äter paj?” sa han oförstående.
De började sedan äta, men Emma kunde inte få något i sig. En klump hade satt sig i halsen.
”Nej, jag vill faktiskt inte ha”, sa hon efter en stund och bröt ljudet från skedar som skrapades mot tallrikarna. Alla tittade på henne. Karin log nervöst.
”Ja, du åt ju mycket till middag. Du behöver verkligen inte äta upp.”
Emma reste sig upp, fortfarande med blickarna fästa på sig, ställde tallriken på diskbänken och gick in i sitt rum.

Senare på kvällen låg hon i säng och läste. Hennes pappa kom in och satte sig på sängkanten.
”Hur är det gumman?” sa han och klappade henne försiktigt på kinden med sina hårda fabrikshänder.
”Bra”, sa hon utan att ta blicken ifrån boken.
”Varför ville du inte ha blåbärspaj?”
”Jag var inte sugen”, svarade hon och himlade med ögonen.
”Men du kan inte bara säga så. Säg att du är mätt i så fall. Tänk själv om vi kom till skolan eller jobbet och fick höra att vi var värdelösa.”