Och där satt jag igen,
bland folk med svaga hjärtan och cancer i varenda cell.
Fullständigt fulländad med diagnoser och påhoppande
medicinsk propaganda.

I den vita miljön vaknar mina ärr till liv,
tankarna möbleras om och jag förstår varför jag är jag.
Varför vi är som vi är, vi två, du och jag - hjärnan.

Lovord för mig själv om att jag, lilla jag, vi ska allt
ställa oss upp en dag och sjunga oss hesa,
skrika bort vår sorg.
Men i en hög ligger jag och sväljer piller jag inte
känner till i desperation om den snabbaste flykten någonsin.

Ni kan låsa in och spänna fast mig, ni kan begå
klichén att slänga bort nyckeln men jag kommer slå.
Vi kommer slå oss fria.

Rak i ryggen faller jag ihop, utan styrka går jag emot
mina egna principer att gå i bitar;
Det är vår och jag har nya sår.

Min ödmjuka teater skall i sinom tid chockera er alla,
vi ska låta er slukas i verklighetens fall och pillernas
stora groteska gap. Snorta nu, du kommer ångra dig
om du låter dig möta dem ensam och svag;
Gör dig stark, du ska möta en armé.

Sammanbiten med arg min och bestämda steg,
du skulle kunna urskilja mig bland tusentals äcklen.
Ni kan se mitt hjärta, jag har blottat det helt och
det kommer förevigt slå;
Jag avskyr er allihop.

Ge mig ett slag i magen, färga mina ögon blå.
Jag önskar mig koma i födelsedagspresent.
Snälla kyss mig medvetslös, våldta mitt sjuka
och förpestade sinne.

Uttråkad och bortknarkad låter jag honom smeka
min likbleka såriga strupe och tvångsmata mig
med salt.

Infektera mig, gör mig vidrigast av dem alla.
Av er alla, låt mig bli den värsta;
Jag lyckades urskilja mig ur mängden,
jag var inte bara sämre - utan sämst.