Om jag skulle vandra, gå
är du 17 dagar och 23 timmar bort
vår tid var för kort
och det är bara så

Solskadade bussar
Att hålla handen i smyg
rodna skratta gråta svälja så blyg
De tysta kyssarnas endorfinskjutsar

bakom kyrkor i dagsljus
I nattsvärtans bilsäten
genom klasskompisars tonårsbrunstiga läten
det var vi. Det var vi. Men du blir mer och mer diffus

Även fast du kysste mig,
för den sista gången,
(nämnde den sista favorit kent-sången)
bara för några timmar sedan. Så är det dig

jag tvivlar på
fast hoppas också
Jag vet att jag skulle vandra 18 dygn i rad
och jag vet att det inte var en dramatisk charad

Du memorerade hur mina händer kändes
kinder brändes lusten tändes

Jag skulle göra precis allt i min makt
för att, tragiskt nog, få världen att pulsera just i vår takt