Saknar dig pappa, saknar dig pappa. Jag kommer aldrig sluta söka dig.

Då.
Inga tårar, verkligheten är starkare.
Bygger, bygger, bygger.
Puzzelbit för puzzelbit, vet att jag måste bygga upp
vad som kommer rasa, slå ner med kraft och sorg.

Mörkret hopar sig, skrev jag med starkaste ångest
i den bok som minns allra bäst när hjärtat förträngt
för överlevnadens skull.

Två fingrar mot stora pulsådern
och något att skära i kinden med.

Vi levde båda på morfin, varsin morfin.
Tills du inte behövde det mer,
min tog slut när du tog slut.

Nu.
Saknar dig pappa, saknar dig pappa. Jag kommer aldrig sluta söka dig.
Du var mitt lugn.
Jag var din sång.






© Veronika Forsberg