har behållit mina ord inuti nu
så länge
så länge...

ursäktat mig själv
och sagt att det är annat
som är viktigare..

han...
mannen som jag älskar
han betyder allt ..
men ändå,

varför ska jag offra en så
stor del av mitt liv

han har inte begärt det

eller

det är väl det jag inte vet

har i alla fall kommit till en fas
i mitt liv
i vårt förhållande

där jag inte längre bara
bryr mig om honom
eller allt annat runt omkring..

eller..det gör jag fortfarande
men jag försöker

försöker med all kraft
att fortsätta vara mig själv

vet inte riktigt vem jag är

efter 40 långa år
med miljoners tankar och
händelser bakom

vet jag ännu inte
så mycket...

vishet kommer med åren
sägs det...

varför kan jag då inte
finna lugnet

måste alltid vidare..
kan inte nöja mig med
okej..
endast det bästa är gott nog

vet att svaret finns inom mig
och att det är nära nu ...

fortsätter med mina tankegåtor nu
ska göra det som förväntas av mig
istället för att sitta här...

men jag kommer tillbaka,
lita på det ni;)