Det fanns inget nytt under solen med injicerad stolthet, trots att det var längesen och massorna var skev var det en nyhet, en aktuell antipati i en paranoid kompis och arketypernas fallfärd krävde missbruk viket grep mitt hem i aftonsidans substans och jag ville återigen andas i empatier och autentisk kreation. Mina förfäder blåste bilden för ett kort ögonblick i lakan och spetsblanka livsvillkor i undret av postmodern integritet och tafatt impulsivitet omgärdad av ordets mytologi. Det var nästan som om vaggan var för liten för min tillväxt och fabrikatet var utom blickfång i en individuell pånyttfödelse i missmodets kollektiva beundran av konstens förutsägbarhet men allt detta bar jag utklädd till den hängda mannens esoteriska slumpspel och började bygga leken i andepausen av det rena i det orena och deras testund i min egen tragiska förvisning om mjölk likaväl som en andedräkt i krakelering och absurd meningsymbolik i tillstånd efter tillstånd i faderns danssteg och vågens mentala kompensation i en helt annan vinterversion handikappad inför solståndets intellektuella genomslag där vi ironiskt nog tillsammans i vinn vinn delade ut målarbilden för att intimt tuktas utav hornen i blekhetens febriga panna och det som en gång var vår vision blev en klass av versioner och såg mer än nöden likadan ut, det var då jag helst drömde för mig själv för sakens skull i graviterad halvväg till korset fri från fragmentens belägg och dränkte sakta detta mig själv påklädd och därför ödmjuk men det var kemin som stängde och öppnade alla dörrar milt sagt och jag frågar mig nu varför jag tyckte denna var söt men det var i hunger och antiexcentrisismen i mig hällde det bakom visionen av hänsyn för min sovplats i reflektion över vad vi nu kunde begripit, minst lika välmedveten om kommunikationen som du själv bekunnade i en tillplattad isolering men det var inte det här jag ville prata om, är det att komma hem igen det jag nu upplever i vindens godhet eller är det ett köpslag värt sin egen förlust i ett mål lika drastiskt och vertikalt som min egen antipati i bejakan av färgens långtidsminne, är det en mentaliserad återförening av konstnärskapets kreativa strukturtänk i förhoppningen av naturens bild i mitt eget privata rum dit drömmen med undret når. Inreder för mina närmaste aggressivt med karuseller utanför fönstret för att disciplinera sammanhanget. Det är inte vad jag ställer avsides för förstå eller vilket kaffe jag dricker som spelar någon roll eftersom gränsen är oerhörd.