De var det där med OS jag minns från OS München att man bara snackade om OS och om Gunnar Larson, hans 3 tusendelar eller var det var som han vann med. Minns också att i läste serietidningar på den tiden, jag köpte Fantomen och senare, Western, men den startade inte förrän 76 eller nåt men min kompis hade BUSTER och senare hade han en som hette ”Fotboll” med en massa tecknad sport.


Nåja så otroligt mycket var det inte men en del, en av de historier som tog en var ifrån Mexico 68, vilket jag inte minns nåt, eller det jag minns, fast jag vet inte säkert längre det kan vara alla gånger man sett snuttarna på senare tid, det där otroliga hoppet som Bob Beamon gjorde… ett annat OS man minns är faktiskt ”fusk OS” i Moskva 1980, där allt man kunde i, fuskade med. Det fanns liksom inga gränser och det fanns inga riktiga män som röt i, angående detta heller. Man öppnade portar för att ge motvind åt andra än ryssar, man höll flaggan uppåt för att ryssar skulle se hur det blåste men höll den inlindad då andra skulle hoppa. De var som en slags ”systematiserad mupp dramatisering” alltihop, man började allvarligt talat att ledsna på, allt som hade med OS och sport att göra efter ett sånt OS.

Men nåt som bet sej fast var när man läste i just ”Buster” som 2 idrottare som inför OS 68 tävlade den ena såg till att den andre kidnappades och, avslöjades sen. Men den kidnappade ville inte anmäla det hela så de fajtades i OS och den som kidnappat, vann loppet, för det var ett löp som de skulle tävla i. Tror att det var fransmän, båda och man såg och kände liksom genom texten skammen som han kände…

Hans OS guld, som han själv inte tyckte att han var värd, då han ”fuskade” och faktiskt svek sin vän, för de var vänner innan, sen vet jag inte…. Och man imponerades över storsintheten och förlåtelsen från den andra…. Den berättelsen, för det sas eller väl skrevs, att det var en sann historia och han som fuskade sprängde målsnöret och tänkte, ”jag är inte värd detta”! Det var liksom ett slags ”sinnebild” av idrott som man som pojke faktiskt såg idrotten som, man hade inte ens anat de som stoppade i sig piller, likt Brush sa senare ”han kunde knappt få ner den för att kunna gå på toaletten” så mycket piller hade han tryckt i sig…

Man levde i en värld då man inte anade hur utbrett fusket var men nu, ja nu verkar det vara än värre i den mån man kan dölja det så gör man allt…

Och då när man ser i sin minnes syn den ”fuskande” löparen komma och spränga målsnöre för det var såna då (68), och tänka ”jag är inte värd detta” samtidigt så ser man den andra som vill förlåta, göra upp i en ”ärlig kamp” i alla fall för att, nåt slags ärlighet skulle det väl ändå vara?!