Jag vet att jag låter bitter mest hela tiden. Att jag rackar ner på människor och institutioner. Men det är för att jag blir så jävla förbannad av de små sakerna i livet.
Som idag vid frukosten till exempel. Mjölken till kaffet var naturligtvis slut, ett tag övervägde jag att testa med lite youghurt istället, men gav upp den idén efter att ha gjort en prov-kopp, det skar sig på ett mycket oaptitligt vis.
Brödet ska, enligt förpackningen, vara saftigt, nyttigt och gott. Det är torrt, säkert nyttigt vad fan vet jag, och definitivt allt annat än gott.

Efter att ha slängt på mig ett par shorts (för nu trotsar jag vädrets makter och kör barbent) som är för korta och för tajta och en för stor t-shirt kastar jag mig ut till bilen. Tydligen har två rutor i bilen stått halvöppna över natten och tolv timmars regn har därav hunnit sugas in i sätena och jag är precis dyngsur när jag kommer fram till jobbet. Blöt om röven och sur.

Framme vid jobbtelefonen ringer den ena personen dummare än den andre och mitt tålamod tryter redan efter trettio minuter. Min, annars så, honungslena stämma, blir mörk, ondskefull och full av ironi. De som ringer gör det bara en gång.

Väl hemma igen, efter en överjävlig dag på jobbet, kastar jag mig i soffan och slår på tvn. Top model, undernärda tonåringar med skeva verklighetsbilder och självinsikter. Matlagningsprogram i varenda jävla kanal. Elaka kockar som ber folk fara åt helvet och kallar alla för idioter.

Nej, det blev två immovan och en god natts sömn istället.
Jag vet att jag låter bitter mest hela tiden, men det är för att jag blir så jävla förbannad.