Det stod en karl och höll sig fast i räcket till en trapp. Han tittade på mig med uppspärrade ögon och sa:
-" Jag fattar inte att du inte far iväg?"
- "Vad menar du?"
- "Det går ju så jävla fort!"
- "???"
- "Känner du inte?"
- "Nä."
- "Vi far fram i en satans fart. I vintergatan."
- "He he... du verkar vara den enda då."
Han såg sig omkring - tittade på alla som gick förbi - krampaktigt, tvivlande, uppspärrat. På bilarna, husen, barnen, skräpet som trillade bort längs trottoaren i en lätt bris. Damerna i skyltfönstren, jobbare på ställning, pappmuggsrumänen.
Så släppte han sakta taget, rätade upp sig.
- "Jag svär jag kände det..." sa han och borstade jackärmen, flackade med blicken, än hit, än dit, på mig, på sig. "... det gick så jävla fort!"
Jag drack ur min mugg och såg honom skynda sig bort, tittande sig över skuldran.