Jag kan blunda.
Och så kan jag dra med pekfingret i ett sträck genom luften..

Medan jag blundar.

Långsamt. Uppifrån och ner.
Då kan jag känna alla knölarna.



Ibland är det som att man vaknar och de senaste tre åren har inte hänt på riktigt. För man vaknar upp till ett troll med en rygg full av knölar och han är på riktigt.


Det fina med sånt som inte är på riktigt är att man inte behöver oroa sig för att det ska försvinna, man kan istället gå och hoppas på att de ska hända.

Det fina med sånt som är på riktigt är allt annat.