jag tänkte väl att du var här igen
tack och lov för att du inte har märkt mig än
du står där i morgonljuset och matar din häst
en scen som tagen ur en saga

i björkarna spelar den nya dagens vind
morgonsolen värmer stenarna i backen
i gräset på ängen ligger daggen fortfarande kvar
din häst har sett mig nu men skvallrar inte

i dikena och vid vägkanterna växer det maskrosor och smultron
klövern trivs bässt på ängen med förgätmigej
det syns att du hör hemma på landet, du naturbarn
inte är du som en annan asfaltsblomma, i stan

i ditt gyllene hår spelar solen och sommaren
doften från hage, hässt och hö blandas med den av nyslaget gräs
och sjöns vågors ljud och synen av skorstensrök
och din häst slänger då och då ett öga på mig

tack och lov att du inte har märkt mig ännu
fast jag står så nära dig, högst tio meter bort på stenvägen
då beter du dig inte så konstigt som du brukar i stan
nog har jag undrat varför du håller på så ibland

soluppgången är klar nu, daggen är nästan borta från gräset
göken sjunger i träden med andra fåglar som drillar
din häst får ett par sockerbitar av dig, det syns att han blir glad
mulen puffar lite på din axel och du viskar något till honom

han sätter av emot den andra hästen och de börjar springa mot det nya vattnet
du vänder dig om och hoppar till när du ser mig, sedan ser du ner
och börjar smila medans du rodnar lite grann sådär fint
så det ser ut som om det har slått ut rosor på dina kinder

Fijalar ute på ängen börjar gnägga, medans han springer allt längre bort
dina svarta träskor slår lätt mot en sten när du går frammåt
nu är du i din naturliga miljö, nu är du vackrast
jag borde veta, som kännt dig i nästan hela ditt liv

och så kommer den där väntade frågan, hur länge jag stått och tittat
så svarar jag att jag vet inte, men en liten evighet kanske
jag kunde inte sova, jag saknade dig, jag hade sett nyponrosen som låg på kudden bredvid mig och den avstängda väckarklockan på nattuksbordet. solen hade väckt mig och koltrastens sång

jag kunde se ett leende titta fram i ansiktet med de kisande ögonen
det var länge sedan jag såg ett riktigt lyckligt där
inte nog med att du inte är en asfallts blomma, du tycker inte om dem
och du kan aldrig bli lycklig med en heller, det vet jag, för jag är likadan

vilken tur vi har hafft då, du och jag
för två naturbarn som vi hittar sällan varandra
ibland går vi ensamma hela livet
och det blir färre och färre av oss

vi går tillbaka upp till huset nära skogen, och ser att syrenen slagit ut
ankorna simmar i dammen, det är första gången för en del
synd är det om assfalltsblommor tänker vi, väldigt synd
inte konstigt de inte förstår vår sköna natur....