Han blev bästa vännen
ifrån allra första stund
sen jag började att
skriva här...

Nu har jag förlorat honom också...

Det var ju inte längesen vi talades vid...
Tycker jag då han ringde upp mig...
Och sa med sin så tilldragande ferlinska röst:
-Ewa jag vet inte om jag kan stå på mina ben mer.
Jag får hjälp med det mesta, ja med allt...

Vi hann att tala en lång stund tills personal kom
och samtalet bröts, men han hann att säga att nästa
gång när han ringer skulle jag få numret till honom...

Men han sa att han har levt ett sunt liv tänkt på vad
han ätit och druckit för att det skulle bli så bra som
möjligt för kroppen. Rört på sig! Cyklade och gick
och åkte nästan aldrig med bil, buss eller spårvagn.

Hans kropp var muskulös och fin.
Som ett verktyg för livet skulle
man kunna säga.

Å så dog han!

Jag saknar honom som solen!

För den människa han var
orden han spred med glöd
och förmånen att ha honom
till vän var en gåva
utan dess like...

Jag säger bara järnspik Lindemann
Du ville ju cykla till mig i Landskrona...
Men jag sa det går ju inte Du blir ihjälkörd
på vägen i höstmörkret... Och Du sa...
Det får bli sen...

Och jag säger till alla som har läst så här långt
spara inte att göra det tänkta sen: Utan för Guds skull
gör det nu på direkten! För när effekten av det
ogjorda slår, då blir sorgen än värre
som ett evigt öppet sår!