Jag springer, stillastående rusar jag mot ruinens brant.
Söker frälsning hos jungfrun iförd slampiga kläder.
I hennes dödskyss söker jag meningen med livet.
Blodet pulserar med ett öronbedövande dån.
Törsten brinner i min strupe.
Jag behöver dricka bägarens gift.
Den förbjudna frukten är gammal och skämd.
Förlorad och förstörd knackar jag på Helvetets port.
Grindväktaren skrattar ihåligt åt min sorgliga skepnad.
"Din tid är ännu inte kommen!"
Krossat glas under barfota fötter.
Min galenskap när nya höjder.
Levande begravd under tvåhundraton skuld.
Hon ljög, hoppet lämnade mig för längesedan.
Hat visade sig vara starkare än kärleken.
Vemodet starkare än de två.
När regnet faller, faller även jag.
Tårarna renar mitt inre.

Jag gryr med skymningen.