Jag ska berätta en historia för er skrivarkamrater. Det är berättelsen om pojken Peter. Ingen speciell syn för världen. Överensstämde antagligen på vad man skulle kalla för en tunnis i dagligt tungomål; tovigt korpsvart hår, för stora fötter, normallång snopp och gröngrå kattspräckliga ögon. Han påminde om den där killen som alltid stod själv på rasterna och petade barken av en tall, alltid hade samma svettiga, missfärgade collegetröja på sig och som inte fattade att fjällrävenryggsäcken var en pensionärspryl av samma dignitet som farmors hemmastickade damhatt i 40-talsstil. Ja, det är klart att han fick stryk omgärdad av sådana attribut. Peter däremot hade klarat sig från spö som liten. Lyckats tillhöra det där gänget som såg allt, men ändå inte. Ja, ni vet dem som inte lade sig i själva mobbaktiviteten, utan sneglade lite oskyldigt gottande på avstånd, en expressenmänniska helt enkelt. Ja, det var dem han tillhörde Peter. Senare i livet skulle hans barndom så klart göra sig påmind för honom igen, den gör alltid det, historien alltså, den är framåtsträvande och vill inte förbli historia, konstigt är det. Så Peters barndom fann sin väg hem och det blir alltid en liten chock när sådant händer. Oväntat besök skulle ett snidat reklamsläm kastat ur sig. Och det är så, att har man inte gjort upp med sitt förflutna, så kommer ens förflutna att göra upp med en själv förr eller senare. Detta blev också Peter varse en kväll när han som vanligt knullat på en blond liten fjortisfrilla och fått spruta henne i ansiktet. Jodå, nog var han man alltid, Peter den store, som han själv brukade epititera sig själv. Ja, knullen var allt nu, det var som att han knullade bort lite av sin egen smutsiga själ varje gång han fick ta en liten ljushårig rackare i sitt mörka gryt. Det var därför han aldrig använde kondom, han själv kunde knappast bli mer nedsmutsad och då kändes det bara bra att dela med sig av sin sjukdom till dessa fina, vackra och oförstörda människor. Nej, det var ingen ytlig sjukdom, inget vardagligt som herpes, klamydia eller kolera. Nej det här var allvarligt. Peter led nämligen av själåterlåtning. Det var en ytterst eftertrycklig åkomma, dock alltför vanlig i vår tidsepok. Sjukdomen innebar att Peter inte visste vem han var. Och vet man inte vem man är, då vet man inte heller vem man vill bli, eller vad man vill göra eller varför man skulle ha något att beskaffa i den här världen överhuvudtaget. Så Peter gjorde som andra och fann inget bot i tid. Han fortsatte istället att göra val efter andras tycken, han gjorde val efter sin kropps tycken men han gjorde aldrig ett enda val efter eget tycke. Nej hans själ stod, precis som på skolgården, 25 år tidigare och såg på hur andra tog besluten i hans ställe. Och när själen inte får verka fritt från kroppen, utan måste anpassa sig efter denna, då blir den mörk. För när kropp styr över ande, när djuret förtrycker människan, då avskärmar vi oss från världssjälen, stjärnhimmeln och vårt urursprung. Peter kände denna alienering varje gång hans säd simmat och sprängt genom molekyler av luft och atomer av kött. Då låg han livlös stilla, i ångest inrullad, nära till gråten, nära till förmörkelse. Inte för att sex var något fult eller destruktivt, nej helt enkelt därför att sex och kött i avsaknad av kärlek och ande endast ger uttryck för en kort och förgänglig känsla men inte för en lång och beständig sådan. Det här var inget kristet arv utan ett mänskligt sådant och känslan av att inte vara en människa…ja, den var tryckande. Så tillbaka till kvällen när det hände. Ja, just efter den porrfilmsinspirerade utlösningen, då hände nåt…
Hon fick se allt då hon nyduschad stegade ut från toaletten rätt in i det månbelysta sovrummet. En decimeterlång stålsax hade gjort jobbet. Kuken var av. Blodet sprutade i samma pulserande hastighet som hans egen säd gjort några minuter tidigare. Inte en min rörde hans ansikte där han satt sammanbiten på sängen, hållandes den lilla köttstumpen i den blodröda näven. Eller vänta… Något skymtade allt i de bleka ansiktsdragen, halvt skuggade av ett par tunna vita gardiner från hans föräldrahem, ett leende… nog var det ett leende alltid.


Dagens visdompoesi...
Livet snurrrar på som ekrar i ett nav, kanske blir det bättre när snoppen har gått av?