Sedan jag var nästan barn
har jag burit gröna gardiner
i ett minne bakom pannbenet
jag sparar därför löv i böcker
och allt doftar tunna, lönnliga blad

sedan jag var nästan barn
är min hågkomst enslig,
mina gömslen funna och förstörda
när de tror att vi inte hör dem
talar kråkfåglar med milda röster till varandra

jag trodde att du förstod
du förstod