gula stjärnögon spräcklig gele
din kropp blir järn
du var rädd
blöta blickar möts förvånat
du väckte mig när jag sov
du väntade tills jag kommit hem
jag var där vid björkröset, åsluttningen, obeslutat
med sidenlakan, hemliga barnböcker, madonnor och döda fåglar
jag placerade min hand på din mage och lyssnade på dina tjutande andetag
efter en timmas sömn var det som om all din energi återvänt när du väckte mig
och du bara trillade samman på köksgolvet och reste dig aldrig mer
III (IV)
jag har så dåligt samvete. jag är så arg. jag går från tro till agnostisism till
hatisk ateism (nästan 218, demiurgen är det egna överjaget)
tillförsikt i blöta gele blickar spräckliga och sedan skrynkliga
och jag ger alltid luft
(och jag skakade dig och jag kunde inte sluta följa dina andetag)
och solen lyser alltid, ett hån för den som tror
att himlen reflekterar ögonen