Den sista natten.


Vi stod tillsammans, du och jag, likt så många gånger förr. Vattnet vid stranden kluckade och
skvalpade och fåglarna i träden sjöng sina kvittrande sånger.
Det var skymning ute, den sista dagern hängde kvar, som ville den inte släppa taget om
himlen. Ingen utav oss öppnade våra munnar och våra blickar möttes aldrig heller. Fanns det
något att säga så hade vi redan sagt det, fanns det något att se så hade vi redan sett det.
Jag visste att vi aldrig skulle mötas igen, att detta var ett slutgiltigt farväl. En vänskap,
ett kärleksband, hade knutits och upplösts.

Dina ord ekade tomma i den relativa tystnaden som fanns i mitt huvud. Jag slog bort
tankarna och och vandrade iväg, bort från dig och kanske även bort från mig själv. Det fanns
ingen anledning att se sig om eller att dröja, så jag gjorde det inte heller.

Ett lätt duggregn började falla och förvandlade trädens löv till fragmentariska paraplyer. Jag
huttrade, men inte av regnet eller kylan. Mina ben kändes tunga och stegen slet ut mig,
precis som mitt hjärta slitits ut och gjorts tungt.
Regnets vatten blandades med tårarna på mina kinder och sältan nådde min mun. Jag
svalde vätan och smakade på den. Så symboliskt det kändes, en metafor över det liv som
var mitt, eller hade varit mitt.
Hade jag format mitt eget öde, eller hade ödet format det som blivit Jag? Jag ville inte
tänka men det surrade i huvudet och gick inte att hejda.

I skogen bakom sjön doftade det av fuktig mylla och en ensam ekorre kilade kvickt upp i
ett träd. Var ekorren medveten om livets smärta? Visste han hur en brusten själ kändes?

Det låg en stor sten bredvid en gammal gran, förd till sin viloplats av inlandsisens mäktiga
krafter. Jag satte mig ner där och vilade min rygg mot den våta mossan, öppnade mina ögon
och såg dagen bli till natt. Där somnade jag, min sista natt, utmattad och apatisk.

När jag vaknade igen var mina kläder sura av regn, och kölden, den innifrån och den utifrån,
skakade min kropp.

Jag hade älskat och förlorat, jag hade levat och dött, växt och vissnat. Jag var ett träd
som aldrig skulle få känna lyckan av att bära frukt. Det fanns inte längre någon anledning
att dröja kvar. Med mina sista krafter kämpade jag en stormig strid mot den förhatliga
levnadsinstinkten, den som lockade och sökte lura mig att ge livet ytterligare en chans.
Men den här gången var det förgäves, jag spottade den fule fan i ansiktet och stötte kniven
djupt in i min mage.

Det sista jag hörde var fåglarnas sång i den mörka natten.

Äntligen var jag fri och bojorna hade brustit, i en skog på en sten, där regenet föll
och fåglarna kvittrade.