Jag var tvungen att gå
så långt en människa kan nå
för att minnas dig

Du sökte skydd under jord
och värjt dig från mina ord
men ändå i mörkret 
du väntat mig

Vårt språk lever kvar
det talas tyst om ett svar
men orden som uttalas i gåtor
förvirrar dem

Du och jag, Vi förstår
Vi talar tyst där vi står
I den smuts du dolts fanns orden 
som skyddat dig

Du har vandrat samma träng
Varje träsk, alla isar, varje äng
blir en karta i minnet där
den leder mig

Vår värld kommer alltid att falla
Snart slutar gudarna kalla
Änglarnas sång bryts i whiskeyröst
för att skydda dig

Jag hittar din kropp i ruiner
i vår värld där plast är rubiner
Där den rasat av vansinnets jordskred
och begravt dig

Varför finna dig du levande död
Kan jag färga vår jord mera röd
Jag kan leva ett liv i ruiner 
utan dig