Ljug mig i ansiktet som att spotta i motvind,
gör dig själv till åtlöje men låt skammen bli min.
Visst är det så förskräckligt vackert när en lögn
faktiskt blir till sanning?

Vi ska klyva våra tungor och prata i gåtor,
ställa frågor utan möjlighet till att få svar;
Jag struntade i 08:00 mötet för jag sägs vara för
stabil för att dansa med döden. Dags för psyket att
få sig en smäll, en rak jävla höger.

Låt ögonen färgas blå och för i helvete ,
knäck ett ben eller två när du ändå håller på.
Du kan ju inte låta mig vara hel.

För stabil för att vara kapabel, för stabil för att ha
tillåtelsen. De vidriga tankarna våldtar våra celler.
Och från nytt stål kan man inte fly, det är nu vi får
vår hy att le; Nyöppnad, långt ifrån förstörd; Hel.
Fel.

Kanske borde jag berätta, hur mycket jag inte
saknar dig. Eller hur ordspyorna är terapi för
huvudet.

- Du kallade mig värdelös, och jag höll alltid med.

Groteska människosvin till varelse, om du bara visste
vad som växer innanför min bröstkorg, slingrandes runt
tunna revben.
Lättaste vägen dit för att kunna ta en snabb kik är att
öppna upp den, så skynda dig, hugg!

Jag trivs nog rätt bra här ändå, i förvirrelsen och
utav att bli kvävd. För vem är jag om inte sjuttontusen
fel ifrån ett rätt? Kära illaluktande ångest, vi är som
jing och jang.

Som i andra världskriget vill de tvinga mig in i duschen,
jag vet nog vad dem har i åtanke när de rustar upp.
Om vi lägger korten på bordet och talar rakt ut, som i en
presidentpredikan eller lovord från regeringen så är
sanningen egentligen ändå en lögn.

Dem flyttar sig på bussen;
Goddag, jag är pesten.


Du sa att jag var värdelös och jag håller inte med,
jag är sjuttontusen fel ifrån ett rätt och långt ifrån
värdefull men jag ska säga dig ett sanningens ord;
Fy i helvete vilken jävla tur att jag inte är du.