Idag tog jag vägen förbi torget,
jag vet inte vad som fick mig dit,
kanske värmen, kanske det glada sorlet.
Jag stannade vid gathörnet och låtsades då och där
att jag också skålade med vänner,
och att jag också var populär.
Det kändes verkligt för en stund,
vi åt, vi drack, vi skrattade,
jag gav komplimanger, bjöd i baren och vi dansade.
Men det var enbart en fantasi, ett foster som levde kvar,
av en dröm om ett annat liv, om vänner jag inte har.
Det är när jag ser människor som idag,
skratta, le, och gå hand i hand,
som jag inser att jag står på ensamhetens rand.