Klangen av metall mot glas skar genom sorlet och en tystnad spred sig i rummet. En ilning for genom min kropp. Vad hade jag gjort? Det kan inte ha varit jag. Eller? Jag lovade ju mig själv att inte hålla tal. Men min farhåga besannades när allas blickar vändes mot mig.
Jag var fast. Det fanns ingen återvändo. Åttiofem ögonpar stirrade på mig. Jag kunde inte komma undan. De förväntade sig något storslaget – något i glädjens tecken. Något som skulle symbolisera min ställning i företaget som trogen arbetare i fyrtioåtta långa år.
Men det var blankt. Jag stod som stelfrusen. En obehaglig hetta for genom kroppen och svettdroppar pärlade sig i pannan. Det var som om taklamporna hade förvandlats till blängande värmeaggregat som med sina stålar tryckte mig mot golvet.
Jag tog ett tungrott andetag och önskade att jag kunde gå tillbaka en minut och gömt den där förbannade skeden. Eller om jag ändå kunde önska, kunde jag väl önska att jag inte vaknade i morse, eller varför inte önska mig tillbaka till för fyrtioåtta år sedan?
Jag var ingen talare. Men nu satt jag i en situation som jag hade undvikit sedan jag gick i fjärde klass och magister Löw tvingade mig att att hålla ett föredrag om abborrens parningsritual. Och den händelsen mindes jag allt för väl, möjligen dock inte lika väl som mina klasskamrater på första raden som vanärades av en präktig spya.
Kunde det hända igen?
Mina stelfrusna ögonglober fastnade på mina välklädda kollegor på första raden. Där fanns skjortor, kavajer, blusar, scarfar och välputsade skor.
Det fick inte hända igen!
Jag hade förberett ett tal dagen innan, fast på låtsas, då jag i en sinnesstämning av avsky skrev ner en text fylld av okvämligheter och olämpliga avslöjanden. Jag hatade min arbetsplats och jag hatade mina arbetskamrater. Chefen var ett svin och jag satt ofta och dagdrömde om hur jag skulle säga upp mig om jag vann den stora vinsten. Inte sällan involverade det nån typ av förödmjukelse. Trots detta höll jag mig kvar av endast en princip. Det var en trygghet. Jag visste vad jag skulle göra och jag fick mina pengar i slutet av månaden.
Kanske var kollegorna värda en dusch av metaboliserat innandöme ändå?
Jag tittade åt höger där min chef satt i en mörk kostym med röd slips och med ett belåtet flin på läpparna. Han satt och njöt. Det visste jag. Troligen på grund av min pinsamma tystnad, och han såg ut som att när som helst kunna häva ur sig en väl avvägd pik, för att sedan skratta hånfullt ihop med sina undersåtar.
Jag bedömde att sträckan fram till honom var, till mitt förtret, aningen för lång, vilket uteslöt möjligheten att få mitt namn förknippat med vad som kulle kunna bli en av de mest spektakulära sortierna i företagets historia. Ingen kunde kräkas så långt. Det visste jag. Men möjligheten kändes ändå lockande.
Jag borde verkligen ha sagt något vid det här laget. Det har säkert gått fem-sex sekunder, eller tjugo, eller fem-sex minuter. Jag visste inte. Det var svårt att avgöra. Men vad jag visste och vad jag såg var att åttiofem ögonpar hade ett allt mer frågande uttryck. De började vrida på sig och viskningar ekade katedraliskt från bakre raden.
Det kurrade till i magen.
Vad var det?
Ett tryck i mellangärdet spred sig mot bröstkorgen. Svettningarna ökade. Var det dags nu? Men innan tankarna och känslorna hann bära iväg allt för långt, lugnade det ner sig. Det var falskt alarm. Troligen bara kolsyra från ölen som ville luftas.
Hettan var nu nästan outhärdlig.
Jag måste säga något nu. Jag säger något kort. Jag kanske kan komma undan lätt.
Jag harklade mig, och tog upp glaset vars klingande ton sedan länge hade ebbat ut. En droppe från pannan slant från ögonbrynet och missade glaset med ett hårsmån. Jag tog till orda.
”Jag vill...tacka för att ni alla kunde komma idag...”, bra början, fortsätt så, ”och jag har haft äran att under min tid i företaget fått uppleva många trevliga stunder och lärt känna många trevliga människor...”, bra där, en lögn som kan skapa lite trevlig stämning, ”och jag önskar er alla lycka till i fortsättningen.” Bra, höj nu glaset och utbringa en skål och du har rott den här skiten i land!
Jag förde upp glaset och tittade ut över folksamlingen. Det tidigare småsinta föraktet hos dem hade bytts ut mot en gemensam mysaura, där en efter en började greppa sina glas för att invänta den kommande skålen.
”Jag vill ta tillfället i akt att utbringa...”, sa jag, men hejdade mig.
Det kändes inte rätt. De var fan inte värda det här, och jag kände mig smutsig av allt fjäskande. En känsla av övermäktighet sköljde över mig och alla mina tidigare dagdrömmar passerade revy. Jag blickade åt höger och mötte min chefs blick. Jag log mot honom och han log tillbaka.
Fyrtioåtta år av skam, häckel och mottagna glåpord blandades med upplevelsen från föredraget i fjärde klass. Helt plötsligt kändes det som att hettan svalnade, och molnen skingrade sig. Jag kände mig oövervinnerlig och jag hade aldrig tänkt mer klart. Den makt jag nu upplevde gick troligtvis rakt upp i huvudet på mig, för det som sekunden senare skedde kunde jag inte ens ha tänkt ut om jag så hade arbetat med dem i tio helvetiska år till.
Jag tågade fram till chefen och sträckte fram min högra hand och han sträckte fram sin. Han gav mig ett leende och jag gav honom mitt, men hans leende ebbade snabbt ut när jag sekunden senare, med två fingrar i halsen, gav honom en magfull avskedspresent med den behagliga temperaturen av 37 grader. En avskedspresent som skulle ge eftersmak i fyrtioåtta långa år och lite till.