Det är ett tolvgradigt juli
och alla andra krossade människor

talar om bröstet där svarta korpar pickar

men inuti mig är det minusgradigt, dött
Känslan av att ha ett levande inre har bleknat
där är nog bara du. Död, bleknad, ett minne, min bästa

Jag kastar blickar,

önskar och hoppas
på de lyckokickar
jag får varje gång du

ser igenom hela mig

och min
samma, gamla slitna vinterjacka
samma, gamla slitna vinter-
hjärta

som alltid lyckats klappa för dig
(men det är klart att du inte ser mig huttra)

Så trots att jag i nästan två år totalt
dränerats,
generats,

Trots att du fått mig att försvinna

Så är jag är inte ledsen över att jag aldrig lyckades fånga dig
Jag gråter över faktumet att jag blev så fångad,
i någon som aldrig ville ha mig

och att jag fortfarande fortsätter att brinna