Bin söker ännu sina skatter

i blommor, spireor,

på väg att vissna ...

Boken:

Där finns landet Fordom.

De som var före mig,

de som varit där.

Jag känner saknaden.

Kanske andra känner också:

har det någonsin

växt så många stockrosor på Söder?

Har någonsin så många stannat,

sett på blommorna,

tagit bilder med mobil eller vanlig kamera?

Stockrosen - en prydnadsblomma som blev omodern

redan på Strindbergs tid!

På Verklighetens vridscen

vet vi inte om det är med ryggen

eller näsan

som vi först kommer in i Framtiden.

Det Gamla Onda driver bort

med det Gamla Goda -

ser vi något Nytt Gott,

eller döljs det av något annat?

Stockrosornas solgenomlysta blommor

tar bort smärtan för ett ögonblick ...

... det påstås att barn gråter mer numera.

Jag vet inte

men om det är så:

kan det bero av en omedveten insikt

om att de inte har någon framtid?

Vem behöver dem?

Sjödins bruksarbetare

och goda bondmoror

har för länge sedan

vandrat från järnverk och lagård

till Tystnaden.

Kanske han själv sitter någonstans,

ler finurligt,

och doppar jordgubbar i vin.

(Det tyckte han smakade gott.)

Men det är mindre troligt.

Böckerna finns kvar,

och gravstenen

nedanför Katarina kyrka i Stockholm.

(I de föredetta fattigkvarteren 

som nu drabbats av gentrifieringens

skuldsatta avund.)

Jag läser på en bänk i skuggan.

Kan tänka mig tillbaka femtio år.

Då låg ännu ett slottsliknande stall

här bredvid. Där hade Münchenbryggeriet

hästarna till sina ölvagnar.

För femtio år sedan var hästarna borta,

men ännu kändes doften från bryggeriet.

Någonstans i Stockholm fanns nog Sjödin.

Han tillhörde mina föräldrars generation.

Något av dem finns alltid kvar.

Något av dem förstår jag, och förstår Stig.

Ryggen börjar värka av den hårda bänken -

dags att resa sig och gå.

Bina är kvar

Och värken och saknaden som känns i bröstet

och grumlar ögonen.