Sommarmorgonen är tidig, men jag har varit vaken länge. För att se solen gå upp och höra djuren vakna. Högt uppe i ett träd sitter jag, stammen är tjock och kraftig och grenarna grova. Slingrandes upp emot den blå himlen vandrar de sakta mot sin fulländning. Jag kramar granen, känner dess värme. Barken känns sträv mot min hud och jag känner att jag lever.

För inte så länge sedan såg mitt liv annorlunda ut. Jag bodde i staden med allt sitt slammer och brus. I en trång liten lägenhet där väggarna inte andades och min själ fängslades. Jag kunde öppna mitt fönster för att få luft, men luften var inte luft. Den var fylld av föroreningar och ljud som plågade mina öron.
Jag hade även en familj, en underbar familj. Säkert inte så annorlunda din familj. En fru som jag älskade och som värmde mig. En son som glittrade som Mälarens vatten och en liten diamant till dotter. Tillsammans levde vi och älskade, tillsammans levde vi och grälade. Ja, tillsammans levde vi, en kvadrat förenad av kärlek och blod.
Elina, min fru, arbetade som sömmerska, och pojken, Lars, hade precis börjat skolan. Vår dotter, den söta lilla Lovisa, hade börjat gå för några månader sedan. Hon tultade runt, ramlade och slog sig ideligen. Ja, du vet hur småttingar är.
Själv så hade jag min anställning som kamrer på ett litet handelsföretag, Bengtsson och Söner, som sysslade med import av diverse saker. Urverk, prydnadsföremål och dylikt. Jag kan väl inte säga att jag inte var nöjd, jag hade det ju bättre än de flesta, arbetslöshetstider som det var i landet. Men jag kände mig fången. Fången i staden, fången i mitt arbete. Mina drömmar blev starkare och starkare för var dag som gick, det var i drömmarna jag levde, dagtid som nattetid.
Jag ville bort, ta med mig barnen och Elina, fara iväg, bort från den slammrande bytta till häxkittel som drog till sig människor likt flugor till ett glas lemonad. Låta Lars och Lovisa få ta del av storslagenheten som fanns i landet. Låta dem få lukta på luft såsom luft ska lukta, låta dem få bada i en älvs brusande klara vatten. Så du ser, mina drömmar var inte helt själviska. Eller kanske inbillar jag mig det, ja, kanske var det bara svepskäl för att jag själv skulle få leva mitt liv på riktigt istället för i mina drömmar.

Men hur hamnade jag där högt uppe i en gran, en tidig sommarmorgon? Frågan är relevant, det instämmer jag fullt och fast vid.
Det smärtar i mitt bröst när tankarna vandrar bakåt, mot dagen då drömmen blev verklighet. Egentligen så orkar jag nog inte berätta, men du förtjänar att få veta. Ja, det gör du. Låt mig bara vila ett ögonblick...
Klockan var cirka fem och snålblåsten rev i min rock när jag vandrade de få kvarteren hemmåt efter avslutat dagsverke hos Bengtsson och Söner. Himlavalvet var mörkt och gatlyktorna tända, än låg solens månader långt borta. Som vanligt vandrade mina tankar än hit, än dit. Tänkte på pengarna som jag hade på bankboken, på hur jag skulle kunna använda dem för att köpa en liten stuga där skogen stod hög och fåglarna kvittrade. Jag målade hela min fantasivärld i alla dess färger. Allt från den faluröda stugan till trädgården där vi skulle odla vår potatis och våra örter. Jag kunde se natthimmeln med stjärnor som gnistrade och glänste.
Jag och Elina ståendes där ute, hand i hand, våra läppar som möttes och blänket i hennes ögon. Barnen som växte sig friska och starka nära, ja inte bara nära, utan i naturen. Du kanske skrattar åt mig, tycker att jag är naiv eller verklighetsfrånvänd, men får man inte ha drömmar? Jag vet att du har drömmar med, om något annat än det du gör för tillfället. Alla drömmer, men kanske drömde jag mer än de flesta. Jag vet faktiskt inte.

Men åter till ämnet. Jag var som sagt på väg hemmåt från arbetet, då det mörka skingrades av ett dansande och luktande ljus. Det brann. Jag skyndade mig allt vad jag förmådde, sprang och halkade, för ljuset kom från vårat kvarter. Blåsten drev sotflagorna mot mig, färgade snön svart. Klockringningarna hördes allt mer högljutt, ett makabert, tonsatt drama.
Måtte det inte vara vårat hus, tänkte jag. Gud, mina fötter rörde sig inte i den takt min hjärna sade till dem att göra. Det var fullt kaos på vägarna och brandbilarna signalerade i sina horn. En stor folkmassa hade samlats och jag fick tränga mig igenom den. Mitt hjärta flammade som elden och blev svart som soten. Det var vårat hus som brann.
Efter det är allt som ett enda stort töcken. Jag kan se mig själv som utifrån, hur jag springer fram emot huset och myndiga män i uniformer som stoppar mig, hur jag skriker att min familj finns där inne, hur jag försöker slå mig fri från brandmännen för att rusa in. Men förgäves. Jag kommer inte in, jag blir istället släpad iväg bort från huset. Mina lungor vrålar ut sin vrede ända tills halsen skavs sönder av ljuden.

Ja, de dog allesammans, innebrända, förkolnade och försvunna. Tre fjärdedelar av mig fanns i det huset. Tre fjärdedelar av mitt hjärta brann den kvällen. Utplånades från jordens yta. All min kärlek dog i branden. Inte ens ett fotografi har jag kvar att se på, de lever bara i mitt minne numera. Bleknar bort gör deras ansikten med tiden. Men saknaden består, plågan som jag tvingas leva med under återstoden av min vandring på denna jord.
Efter det flydde jag staden. Sålde allt jag hade, det var ju inte mycket kvar då det mesta brann upp, men i alla fall. Med mina besparingar köpte jag mig en bit mark långt bort, dit där ingen färdas utom vargen och hans byten.
Så nu sitter jag här i en gran och berättar min historia för dig, du lilla ekorre som vänligt delar med dig av trädet som lever utan att minnas och åldras utan att plågas. Historien om en dröm som blev verklig på det mest smärtsamma av vis.