På radion spelades gamla låtar om kärlek från 80-talet. Bilarna tycktes köra ovanligt fort ute på vägarna. Det kanske berodde på regnet. Eller att det hade sagts att det skulle börja åska senare på kvällen. Hon brydde sig inte speciellt mycket faktiskt. Hon bara stirrade ut genom fönstret och tittade på regndropparna som en efter en föll så hårt. Piskade mot hennes fönsterruta.
Där inne på hennes rum, i det fängelse som hon brukade kalla det, saknade hon någonting. Ett djur, en maskin, en människa. Någonting som kunde ta död på ensamheten. Någon hon kunde älska. Hon visste vem hon ville ha jämte sin sida just nu. Det som störde henne mest var att hon inte visste om han ville ha henne vid sin sida. Tårarna föll nu sakta längs hennes kind. I huvudet jämförde hon sina tårar med regndropparna som fortfarande föll utanför. Hennes läppar var torra, och hon väntade på att tårarna skulle rinna ner och göra dom fuktiga igen.
I skolan hade hon sett honom hela tiden. Det var nästan omöjligt att undvika honom tyckte hon. Deras blickar hade mötts några gånger, men det var väl inget märkvärdigt med det. Folks blickar möts ju hela tiden. Även om man inte känner varandra så händer det att blickarna möts. Vare sig man vill eller inte. Hon skulle bara vilja stirra in i hans klarblåa ögon. Och aldrig någonsin titta bort igen.
Hon skulle vilja smeka hans taniga kropp. Dra sitt finger säkert längs hans bröst, få honom att njuta. Få honom att stanna kvar i hennes närhet i flera dagar. Hon skulle vilja ha allt det där. Hon skulle bara hitta modet till att försöka.

Hans kläder var smutsiga. På jeansen fanns det små gräsfläckar, och på tröjan fanns det en fläck av spilld mjölk. Han låg i sängen, och hade gjort det i flera timmar kändes det som. Ute i köket kunde han höra hur hans föräldrar satt och pratade och lyssnade på samma låt om och om igen. Hans mage var tom sedan en dag tillbaks. Men han kände inte för att äta någonting ändå, han var för upptagen med sina tankar. Om livet, om känslor, om henne.
Han var medveten om att deras blickar hade möts många gånger. Varje gång han såg henne blev han varm. Det kändes som om alla problem försvann för bara en sekund. Som om hennes kropp var sänt från någon okänd plats som skulle göra allting bättre. Hon var inte perfekt, men det är ingen och det brydde han sig inte om. I hans ögon var hon… speciell. Annorlunda från resten av alla andra som han kände.
Han skulle vilja smeka hennes kropp. Dra sitt finger genom hennes hår för att sedan kyssa hennes läppar. Få henne att njuta av varje sekund. Få henne att aldrig vilja lämna honom ensam. Dom kunde fly härifrån om dom ville. Tanken slog honom att han kunde fråga henne. Han skulle bara försöka hitta modet till att fråga det.

Regnet hade inte slutat att ösa ner. Det bara fortsatte. Hon tänkte att det kommer nog aldrig att sluta. Han kunde inte bryr sig överhuvudtaget. Både var så långt ifrån varandra, ändå så tänkte dom på varandra. Båda visste att dom kunde bryta denna ensamheten, men ingen av dom hade modet till det.