när minnets dimridåer skingras plötsligt
som när nattmoln driver för en vind
och när jag ser tillbaka
ser jag
hur det glimmar längs den väg jag gått
av glömda ord
de lyser upp en värld som inte längre är
likt lysmaskar i gräset

i det matta skenet anar jag
längst svunnet
ogripbart
den stora väv som varje mänskoliv
upprinner och utmynnar i
så sluts ridån
man säger mig jag finns och lever här
och här är nu och nu är allt

jag sätter ingenting emot
men flyktigt skymtar för min inre syn
djupt ner i gräset
gåtan
spår av liv som var som blev
som inte mera är men fört mig hit
avtryck
i förändring
under skyttelns gång