Det var inte förrän vinden dog som männen förstod att de inte hade någon användning för hennes enorma segel. Inte en enda krusning fanns att skåda, en solnedgång var nära och hålet i var och varenda maggrop växte sig än större.

De skulle inte överleva natten.

Han hette Max, förkortning för Maximilian. Han var fyrtiosjuår gammal, ägde bara en vänstersko och han kunde hennes varenda ansiktsdrag, utantill. Hennes läppar, lätt sneda och som försvann bakom en rad tänder när hon skrattade. Hon sa hon var tjock, han sa - du är vacker. Hennes ögon påminde honom om den där höstdagen, när all världens färger smälte ihop till en och samma kulör - årets sista riktiga sommardag och hennes blick bar horisonten i sin famn.

Hans Harriette.

De hade träffats en söndag, det blåste något förfärligt och hon bar en blå skarf om sitt mörkbruna hår. Hon hade frågat om vägen till Bergen, han förstod inte ett enda ord utav det hon sa. Hennes armar gestikulerade, pekade åt alla håll och han trodde det var ett tecken på nöd. Han ville hjälpa, han skulle offra sin högra hand bara hon, kvinnan i den blå skarfen fick det hon ville.

Det slutade med kaffe, två hallongrottor och ett tyst samtal strax utanför Norges huvudstad.

Utantill. Hennes doft, ljudet när hon mjukt lade sig ner i sängen - bredvid honom. Hur hon i smyg torkade tårarna när hon läst någonting sorgligt. Hur hon bett om en katt.
Han hade svurit att älska henne, tills dess att döden skiljde dem åt. Han trodde bara att det betydde - för alltid.

Solen försvann, drog tillbaka sina långa armar och mörkret lade sig tillrätta över världen som för att säga god natt och Max viskade


- Hej då min kära.