hon stod kvar på samma plats var hon träffade tiden
hon vägrade värmde, hon trivdes bäst i svalt siden
hon stod, för hon skulle vänta, på en evighets snara framtid
hon vägrade gå, för då skulle hon blunda, och aldrig känna evigheten vid



hon bara stod
i sin trasiga sidendress



har han någonsin beundrat hur pennans fina linjer kan skapa så hårda ord
de ord som skär
inte bara utanpå
och undrat vad sagoberättaren vill uppnå


han har alltid varit betraktaren, som alltid vägrat stå.

inse så simpelt tanken inbillar sig historia,behaga
se så fint hans historia sväljer tanken och blir till saga
inse så nonchalant fotspår vandrar iväg med tiden
han kommer aldrig att lära sig älska trasigt siden


det är vinter



hon står där än idag
i sin trasiga sidendress


dra fingertopparna försiktigt igenom trasigt siden, förstå
bara ifall du vill, så känns det, men börja aldrig gå

det är vår snart

känn vid
se på

det är din tur att stå