Du ville ha mig,
sade du;
bara för dig
själv!?

Jag blir fortfarande
svag av din starka
känsla för mig,

och av din
längtan efter
mina ord.

Mina ord sprudlar
inte just nu-

har inte hittat ett
nytt vattenfall ännu,
ingen inspiration;

ingen passion att
brinna i.

Jag vet att du saknar
mig- jag känner det
varje dag-

avståndet
betyder ingenting;

du känns på min hud,
sliter i mitt hjärta.

Jag saknar
det ljusa och
varma hos dig;

det som fick mig
att kunna flyga;

och porla och
brinna; och tappa
andan och skratta;

och smälta-

och prisa alla goda
makter för att jag
fick leva.

När jag skriver
dessa ord, så
är jag där-

i den ljuvliga
känslan av dig-

och jag vet inte,
om jag ville önska,
att du släppte mig fri,

eller hade mig
bara för dig själv;

eller om jag
ville ha dig
i mitt liv.

Förstår du, hur
det känns för
mig?!

Förstår du, att
det inte är lätt
för mig heller?!?


Och vet du-

det finns ingen

annan som

du!!