En socionoms bekännelser i D-moll
Håll om mig
Jag behöver någon som håller om mig i natt
Jag var ute och blev så bränd av solen
Den som skulle värma och glädja
blev den som skar sönder huden
Kylan kryper in i såren
Jag känner människors tårar
som tjocka proppar
i mina artärer
Snälla du
låt min kind vila på din axel
Benmärgen värker så olidligt
Den som har till uppgift
att beskydda och försvara
blev plötsligt den som krossar skelett
under likbleka knogar
Jag känner mina knän svaja av brisen
Hur jag än rusar
tycks jag aldrig någonsin
nå fram i tid
Tillåt mig att släppa taget
och lita på att du håller mig upprätt
medan den emotionella bakfyllan
slår ut min balans
När det festliga och underhållande
blir till svek och död
så är det så svårt att veta
hur lycklig man vågar vara
Jag söker halvfyllda glas
men finner bara halvtomma blickar
Vaka över mig i natt
till dess att solen kastar nya skuggor
Jag behöver tid att läka
världens sorger
här i mörkret
Tid att få vara liten
här i din famn
Innan det åter är dags
att ikläda mig rollen
som den trygga muren