jag tror inte egentligen
att det är bra, att du
tar första steget;

det brukar bli som
förintelse ur min
synpunkt då,

någonting du säger
att jag ska förstå,

att du var tvungen
till att göra; så
kunde det ju inte
fortgå; det borde jag
ju förstå;

och det gör resten
av hela mänskligheten
utan någon svårighet!

...du tar ju inte stegen,
du bombar med dem:

du skjuter över, och
snabbt efter mitt
i prick...

..du lägger dig, tycker
jag skulle göra det,
innan psykosen blir
för djup...

jag skakar av rädsla
när du säger att
ingenting kan hända
mig!?

och jag är nästan
lugn när du sover...

men jag vågar inte
komma ihåg, vad
ingenting
var för dig...