Världsrummet kom aldrig till
det är blott en krusning
på jordbunden mantel

Många har de varit
de visa och de lärda män
som försökt utröna Guds anlete

I ovissheten om att konturerna

Fanns hos träden,
flodernas förgrening
och i zebrornas stora antal
på sin vallfärd

Fraktaler är

Ett eko från svunna tider
ett löfte om kontinuitet
dit vi vandrar i drömmar
men glömmer att se tillbaka

En vit bro av balsam
alla floders ursprung börjar här
av osynlig hand färdas körsbärsblommans petaler

Mot nya möjligheter

En hymn från fjärran trakter
bär vinden över upplysta hamnar
längs med vita stränder

I dess farvatten

Kluckar långbåtar med satta segel
dagen låter sig bero under
en midnattssol som aldrig går under

Människorna som bor här
känner inte tidens förfall
det är ständigt fest och tid för
hyllning till livet

Barn kupar sina händer och viskar
hälsningar till sina nära i jordelivet
genom barken i Silverbokarnas glänta

Ingen minns längre hur det var
att begränsas av köttets bojor
de strävar inte längre att leva som
stjärnors likar

För de är ibland dem nu