Jag minns det som om det var igår vi skiljdes åt. Hon var Morgonstjärnan i kvinnlig gestalt och jag var en högmodig dåre. Lika högmodig som den babyloniske konungen hade jag spottat åt Gud och hånskrattat åt Döden.

Det var dagen innan vår sexåriga bröllopsdag. Jag var på ännu ett av alla de där köpcentrumen som är så svåra att hålla isär. Likformiga och anonyma.
Jag gick direkt till juvelerarbutiken. Ett halsband och ett par örhängen hade jag tänkt ge min fru. Kärleken var fortfarande stark men passionen gick på sparlåga. Småbarnsåren har gärna den effekten har jag märkt. Därför tänkte jag ge något lite extra som kompensation.
Precis när jag skulle vända mig om och kalla på butiksbiträdet var det någon som viskade i mitt öra.
- Nog kan du bättre än så, om jag får säga min mening. Det var en låg och oerhört tilltalande röst som gjorde att jag rös längs hela ryggraden.
Jag snurrade runt, nästan vimmelkantig.
- Hoppsan där, sa hon och tog ett famntag runt min midja och återgav mig balansen.
Jag kände hennes varma hud genom min tunna vita skjorta.
- Det var inte meningen att skrämma dig, fortsatte hon.
Jag såg rakt in i hennes mörka ögon. Våra ansikten var inte mer än högst två decimeter ifrån varandra. Jag bara stirrade, oförmögen att få ett ord ur mig. Jag blev röd om kinderna och kände mig som ett stort fån.
- Jag är Lucy, din ”personal shopper” för idag, presenterade hon sig. Du är vår miljonte kund här på köpcentret och har därmed vunnit 10.000kr i presentkort fortsatte hon småskrattande och med ett förföriskt leende.
Sedan släppte Lucy taget om min midja och tog ett halvt steg bakåt. Hennes doft virvlade förbi min näsa och nästan berusade mig. Jag fortsatte att stå som ett fån och bara stirra.
- Kom, vi börjar på rätt ställe, sa hon och krokade in sin högra arm under min och lutade sig lätt mot min axel.
Det såg ut som om jag förde men kontrollen var helt och hållet hennes. Vi gick ut ur butiken och efter ett tjugotal meter styrde hon in mig på en butik jag aldrig varit på, Pagelle tror jag den hette. Lucy hälsade artigt på personalen som tydligt kände igen henne. Det var något i deras blickar som jag kom att tänka på långt senare. Med varsam och bestämd hand placerade hon mig sedan i omklädningsrummet längst ner i hörnet.
- Sitt här så kommer jag snart med lite prover på vad du kan handla åt din fru.
Jag satte mig ner och nickade tyst att jag hade förstått och tänkte lyda. Innan jag hann samla mig var hon tillbaka. Hon virvlade in som en stormvind.
- Titta noga nu, uppmuntrade hon lockande.
Sedan började hon sakta byta om. Hennes kropp hade varit värdig en grekisk gudinna, kvinnlig och fulländad. Precis som om hon hade stigit ur mina hemligaste drömmar. Hon hade ett pärlhalsband som slutade precis ovanför nyckelbenen, svarta enkla underkläder utan spets eller mönster, men utav tveklöst lyxig kvalité. Hon drog på sig en tunn åtsittande svart klänning.
- Nå, vad tycks? frågade hon utmanande. Allt detta är ditt om du vill ha det, sa hon och blinkade.
Förlorad och förförd var jag redan då utan att inse de själv. Förstörd kom jag att bli senare.
Någonstans djupt inom mig uppbådade jag mina sista krafter och sa: - Super, lägg det i en kasse som jag kan ta med mig. Jag måste nog gå nu.
- Redan? svarade hon lätt road, det tror jag inte att du ska.
- Inte? Svarade jag oroligt.
- Du vill väl ge din fru något extra efter att du varit otrogen?
- Jag har aldrig varit otrogen mot henne! protesterade jag förnärmad.
- Inte ännu, log hon självsäkert. Dessutom är det så att din fru lider av en dödlig och obotlig cancer och har mindre än ett år kvar att leva. Jag kan bota henne, men det har ett pris, fortsatte hon, nu med bestämd och allvarlig ton.
Det blev för mycket för mig. Bestört av Lucys påstående reste jag mig hastigt. – Nej du Lucy, nu går du för långt! Jag vill aldrig mer se dig! Jag vände mig om och skyndade mig mot bilen samtidigt som jag hörde henne säga: - På återseende Gabriel, på återseende.

Det var ett under att jag inte krockade eller körde av vägen på hemfärden. Bilder, tankar och känslor var i totalt kaos inombords. Det var något märkligt med den där Lucy. Vad kunde jag inte riktigt sätta fingret på. Sen kom jag att tänka på att visst var det så att min fru hade den senaste tiden ofta klagat på huvudvärk och varit ovanligt trött. Tänk om hon är sjuk? I botten av alla känslor brann dessutom en förbjuden åtrå och lust som jag försökte ignorera bäst jag kunde. Jag ringde min gode vän David som var överläkare på en Universitetssjukhuset. Med snudd på panik i rösten lyckades jag få honom att boka in min fru på en undersökning redan i eftermiddag. Jag vägrade att svara på hans frågor om varför. Jag var tvungen att veta och det fortast möjligt!