Nu projekterar hösten in i mig med sin kalla blåst, sommarens drar sin sista suck.
Något nytt tar sin början man går i väntans tider och allting går så otroligt snabbt.
Kanske är det att man går hela långa vintern och laddar upp sig, väntar och längtar till den där sköna känslan när solen smeker ens nakna hud. I min värld bygger man skyddande murar för att hålla den kalla vinden borta man isolerar sig så lätt. Man bygger dessa murar av drömmar en skyddande hinna.
Musik har alltid gjort mig sällskap i perioder av svärta och i ljusaste berusnings hopp. Kanske är det känslan av att kunna byta sin värld mot någon annans, att liksom följa beaten slagen, slagen i musiken att kunna njuta av ett perfekt d moll. Hur något kan ta tag i en så hårt att man liksom försvinner bort i sina tankar.
Jag fullkomligt älskar musik och upplevelsen av en god konsert. Det finns minnen av otaliga konserter som passerat genom åren. Från spelningar om sommaren och hösten samt våren kort sagt alla årstiderna. Men kanske är det ändå de där första gångarna som etsad sig fast extra mycket. Jag minns särskilt Rage against the machine I Roskilde festival 1996. Det var ett fullkomligt hav av människor 60 000 personer som svettades i sommar kvällen. Det var första gången jag var på festivalen och det var verkligen en upplevelse och något som jag rekommenderar varmt.
Mina musik favoriter blomstrar och vissnar men vissa har ett evigt liv för mig. En av dessa är ikonen Bob Dylan som verkligen har allt från folkmusik till beat blues. Han har gått igenom otroligt mycket igenom sin musik från krigs protest sånger till religiösa texter och beat generations texter. Många av hans album är idag klassiker och jag kan nämna verk som Highway 61 revisitet , Blonde on blond och Time out of mind.
Joakim Thåström Sveriges enda rock stjärna är en annan favorit men en epok som sträcker sig från 70 talets Ebba Grön genom 80 talets Imperiet och vidare som solo under namnet Thåström.