Narkissos var
så vacker:
alla blev kära i
hans skönhet;

han försmådde
och föraktade
varje kärlek!

Nymfen Eko
kunde inte få
honom ur sina
tankar utan bara
älskade, älskade
honom!!

Eko hade straffats
av Hera;en liten
förseelse hade
straffats med
oförmåga att
tilltala någon;

men å andra
sidan inte kunna
tiga när någon
talat till henne.

Eko följde Narkissos
överallt; om han
ropade i skogen,
så upprepade hon
hans ord, ordagrant.

Han blev vansinnig,
stötte bort henne;

hon blev förtvivlad,
gömde sig och
förtvinade till bara
en röst.

Nu fick det vara nog,
tänkte kärlekens gudinna
Afrodite; föraktandet
av allas kärlek var en
oförrätt, och krävde
hämnd:

när Narkissos skulle
dricka vatten ur en
källa och såg sin
spegelbild på vattenytan,
gjorde Afrodite honom
förälskad i sin egen
bild:

han skulle nu inte
någonsin mera kunna
få nog av den;

han sträckte sina
armar efter den
längtansfullt;

kunde aldrig bli
mätt av att se den
strålande gestalten!

Han förtärdes av evig
längtan;

lutade sitt huvud
mot marken, döende-

andades sin sista suck-

där stod en vit
blomma-

en vit narciss.