Det var en gång en grön flaska som stod på en bänk. Den kastade en grön skugga ned på bänken, och skuggan kröp omkring där och trivdes ganska bra. Den kröp ut över marken och undersökte den, för skuggan hade blivit lång eftersom det började bli kväll. Så kröp den över en liten hög grus som låg på marken. Skuggan gapade och åt upp grushögen. Det gjorde att världens jämvikt rubbades. Hela världen började luta litegrann så alla kineser trillade av, för de bodde ju underst.

Kineserna föll genom rymden. Som tur var hade de just börjat bygga den första atombomben, eller i alla fall något sådant som man behöver rymddräkter till. En rymdraket var det nog. Så de hade rymddräkter så det räckte till alla kineser, och de tog på sig dem och överlevde. När de föll förbi en stjärna fångade de lite stjärneld i en skål, och när de föll förbi en liten planet där det växte ris samlade kineserna upp lite ris, och när de föll förbi ett rymdhav fångade de lite vatten att koka riset i. De skapade sig ett liv där ute i rymden, och för varje tid som gick samlade deras kroppar på sig mer och mer stjärndamm, tills kineserna var alldeles täckta av det, så de skimrade och lyste och såg ut att vara byggda av sten.

De började sprida ut sig, föll åt olika håll och skapade nya små familjer av stjärnor. En dag kände en av kineserna att han gärna ville hälsa på sin faster nere på jorden, så han vände och föll åt andra hållet och anlände snart till USA eller Ryssland eller Tjeckoslovakien eller var hans faster nu bodde. Fast Tjeckoslovakien finns väl inte längre. Kanske bodde hon i ett litet land i Afrika. Hursomhelst landade kinesen på marken utanför sin gamla fasters hus, och alla där blev rysligt förvånade över att finna en fallen stjärna eller kanske en meteor med en kinespojkes form. De begravde honom i en glaskista högst uppe på ett berg, och där låg han och skimrade och lyste ut över världen, och ljuset rann nedför bergets kanter och strömmade vidare längs stadens gator under det att det växte sig starkare och mer skimrande.

Till slut hade det växt till en bred ström som av lava och det lyste så starkt att alla människor som tittade på det blev bländade och förlorade sin syn. Och när människorna blivit blinda steg de fram till ljuset och kände på det, och det var svagt varmt och kändes ungefär som vatten. Människorna simmade ut i strömmen av ljus och följde den på dess väg, och när ljuset rann ned i havet följde alla människorna med. De flöt ut i havet bland korallreven. Människorna rörde vid korallerna och de var vassa, så människornas händer skars sönder på dem så att blodet rann ut. Nu hade de varken ögon eller blod. De flöt och simmade omkring i havet och koralldjuren satte sig på dem och växte fast, och människorna blev täckta med koraller. De satte sig ned på bottnen och satt stilla. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.