Knack! Knack!Knack!

När det knackar kan jag känna på mig att ingenting

kommer att bli som förr

Eller så kommer det att bli det?

För när jag öppnar dörren så står hon ju där

Min första ungdomskärlek som jag älskade så mycket

när jag var liten

För vi var så otroligt kära i varann

För jag kommer ihåg när vi två var på bio tillsammans

hand i hand

då vi båda hånglade med varann som bara fan


Förvånad som jag blir, så ber jag henne ändå självklart

att komma in

Hon tackar så mycket och bara kliver på

Och det första som jag säger att jag tycker att hon är

lika vacker som då

När det bara var vi två

Och när jag säger det så kan jag se att hon

rodnar lite grann

Och ni ska veta att när hon rodnar är hon lika söt och grann

som hon alltid har varit


Hon frågar hur det är med mig?

Hon undrar om jag nu är tillsammans med någon tjej

Jag svarar: Nej!

Då blir hon så glad

Så då frågar hon mig om jag vill att det åter

ska bli hon och jag

Och då svarar jag ju självklart: Ja!

Det knackar på min dörr!

Ken Cassel
20/9-2012