Cohen, Leonard Cohen funkar alltid en tidig morgon med lite kaffe och snus.
Mannen är ju ett geni det är jag villig att skriva under på. Tyvärr har jag inte hunnit läsa den senaste biografin som kom ut. Men det ska bli intressant att läsa om den gode Cohen.
Jag vet inte riktigt varför men jag gillar faktiskt 80 tals Cohen väldigt mycket, till skillnad från Bob Dylans katastrofliknade årtionde.
Ett konstigt drag att börja med lite synthigare ljudbild men han kanske var trött på det trubadurdiska gitarr soundet. Men det finns en låt som jag inte är nöjd med och det är halleluja låten vilken har kanske en av hans mest briljanta texter men det finns ju en version av Jeff buckley på hans Grace skiva som är avskalad och fullkomligt fulländad.
Men The Future är nog min Leonard Cohen absoluta favorit, jag har sett honom live också vilket man fick betala rätt så mycket för. Men den var tyvärr inte alls vad jag hade väntat mig, vad hade jag väntat mig egentligen? Ja det var en av hans comeback spelningar på Sofiero i Helsingborg med givetvis mycket folk.
Kanske var det det att jag kände mig overkligt ensam där jag stod och såg den ärrade mannen på scen. Jag önskade så ivrigt att jag hade en kvinna att hålla i handen, jag stod där och blev ledsen och slagen av stundens sanning. Tills slut var jag tvungen att gå därifrån jag gick förbi Rickard Wolf för att troligen aldrig få se Mr Cohen igen.