I vitögat skönjer jag fladdrandet av ett återsken.
Dunklet bryts från ett grodperspektiv
och utanför böljar trädens kronor i höstvind.

Det sker utanför.

Innanför ögonlocken kvardröjer solfragment
punktvis,
sammanlänkade som molekyler.

Det sker innanför.

Skyarnas landskap är föränderligt som konturen
på en fågelflock; ångor passerar ovanför
som tävlande löparskaror.

Det sker ovanför.

Tystnaden en halvtrappa ned i samvaron
konserveras för min inre eftervärld,
och solljuset bestryker väggarna.

Det sker För.