Mannen ror ekan
mot strömmen

knyter händerna
runt årornas rundlar

ser bakåt
ser stränderna blekna

och vet inte
målet för färden


Vågsvall
mot knarrande bord

vindens sång
om hösten på havet

och mannen ser
vita fåglar

som ritar cirklar
över himmelsduken


Och varför
är havet blått

och varför
är skogen därhemma

en stig
och ett berg

en ringel av rök
ur skorstenspipan

på stilla färd
mot tysta moln

och ord
om natten


Mannen ror båten
mot öar av drivtång

mot havsdjup
och vila

mot orden
om längtan

och musklerna spänns
och droppar av svett

faller mot durken
i ekan av fura


Vidder av vatten
vidder av frihet

ensam i farkost
bräcklig och liten

ensam från stranden
där sanden är skogsbrun

ensam mot öar
ensam mot natten:

och ekan förs
i takt och till ton

från ett ljus
som dalar

mot mörkret
som väntar